Gladhammarsgruvorna tillhör de äldsta i landet. De har med kortare och längre uppehåll bearbetats under en lång tidsrymd. Vid arkeologiska undersökningar 2009-2011 har man funnit att någon form av brytning och metallhantering har funnits så tidigt som på 1100-talet. Järnmalm bröts från år 1525 och en hytta för järnframställning fanns vid Torsfallsån ett år senare. Kopparmalm började brytas på 1560-talet då greve Svante Sture får höra talas om att järnmalmen vid Gladhammar var så uppblandad med koppar och svavel, dvs kopparkis, att järnet i praktiken var odugligt.
Utsikt över Tjursbosjön från Solbergsfältet, gruvfältets södra del, innan saneringen.
Nu ligger gruvorna öde till 1619 då Gustav II Adolf låter några borgare i Västervik starta gruvdrift, de insåg dock snart att de behövde erfaren hjälp och införskrev från Holland några valloner som var villiga att fortsätta driften. Från 1621 och några decennier framåt bearbetades malmfältet på kopparmalm med framgång. År 1655 läggs gruvor och verk ner för att inte tas upp förrän 1738 då man åter börjar bearbeta kopparmalm. På grevens initiativ startades gruvbrytning och ett kopparverk anlades som dock lades ner efter en kort tid, på grund av dålig lönsamhet. Kobolt upptäcks i början av 1770-talet utvinning sker parallellt med kopparbrytningen ända fram till 1803 då verksamheten återigen tillfälligt upphör i Gladhammars bergsbruk. Mellan år 1819-1826 utvinner man återigen kobolt, därefter är driften nerlagd fram till 1870 då man påträffar en rik koboltmalm. Vi vet att man under 1800-talet har uttagit 4 260 ton koboltmalm (6-procentig malm). Det gör Gladhammarsgruvorna till Sveriges genom tiderna största koboltfyndighet. Kobolt har flera användingsområden, det viktigaste är som legeringsmetall i hårdmetaller, men mineralet används även som torkmedel i svart tryckfärg och koboltsalter som är blå, har använts i hundratals år för att färga glas, porslin, lera och emalj. Mängden koppar som tillverkats är liten, endast 320 ton. För järn saknas uppgifter om tillverkningsmängd. Under 1800-talet arbetade drygt hundra personer med brytning och förädling.
I bildens mitt syns den mörka öppningen till Stollgången, en gruvgång som går från bergets fot 156 meter rakt in till Tyskgruvan i Holländarefältet. Gången användes för att avleda vatten ur gruvan, man sparade in pumpar.
Miljöbelastningen från den gamla gruvan och gruvavfallet på berget har varit stor. På berget låg ca 50 000 kubikmeter avfall från mer 400 års produktion. Västerviks kommun har under några år arbetat med miljöproblemen vid det gamla gruvområdet ”Käringryggen”, varifrån det läckte stora mängder metaller ut i Tjursbosjön och vidare i sjöarna nedströms för att till sist hamna i skärgården. Inför saneringen genomfördes en arkeologisk förundersökning av Kalmar Läns Museum, Dalarnas Museum och Västerviks Museum. Saneringsarbetet, som startade 2011, bestod i pluggning av Stollgången, avlägsnande av varp och slagg samt omhändertagande av det finkorniga avfallet. Därmed skall spridningen av framförallt koppar till sjön minska med upp till 90 procent.
Informationstavlor och utsikt över Tjursbosjön
Läs mer: www.vastervik.se/gladhammarsgruvor